.png)
Förra veckan började jag prata om skalpprover. Som ni säkert känner till så är detta med laktat ”mitt liv”, och det hela började med skalpprover och fosterövervakning vid förlossningen.
I den stora ”laktat och pH studien” som jag beskrev förra veckan konstaterades det att dessa två metoder var jämförbara. Det innebär att båda kan användas likvärdigt.
Problemet med att använda pH är dock den stora felprocenten vid provtagning. Därför rekommenderades det när studien publicerades att vi skulle gå över och använda laktat i Sverige. Vilket vi också gjorde.
Ph och laktatstudien
Det har nu gått ungefär 15 år sedan ”pH och laktat studien” publicerades.
Jag har ganska nyligen börjat att på nytt fundera över resultatet av studien. Metoderna( pH och laktat) är ju jämförbara vad gäller fosterövervakning, men är det rätt att använda denna form av övervakning vid våra förlossningar över huvud taget?
Nu tänker ni säkert att jag har fått snurren totalt? Finns det någon som sågar sin egen studien? En studie som är publicerad i BMJ (British Medical Journal), en av de högst rankade tidskrifterna!
Vad gör vi om alla befintliga alternativ är dåliga?
Jag ska berätta hur jag tänker, och som jag också kommer att presentera på kongressen (ECIC) som kommer att dra i gång nu i slutet av denna vecka i Belgrad, med stora delar av obstetrik ”eliten” på plats.
Vi använder ju Ctg på i stort sett alla våra förlossningar. Ctg är en metod som har en dålig precision. Normala kurvor speglar friska barn. Det är bra. Onormala kurvor speglar till 50% friska och till 50% sjuka barn.
Det innebär att vi behöver ett komplement för att kunna göra bra beslut, och för att inte göra en massa interventioner i onödan. Då använder vi och en del andra länder ett tillägg som innebär skalpprover.
Problemet är att även skalpprover också har en dålig precision.
Jag har nu gått tillbaka och tittat på resultatet från pH och laktat studien. På mina gamla data. Detta är resultat som man (helst) inte pratade så mycket om. De är nämligen knappast till metoden fördel.
Dålig precision
I studien inkluderades 1500 förlossningar där man använde laktatmätning som komplement när man hade en påverkad Ctg kurva (och 1500 där man använde pH).
684 av dessa hade ett prov som togs den sista timmen innan förlossning, och som man sedan gjorde alla statistiska beräkningar på.
267 av dessa 684 hade sedan ett högt laktat värde. Det innebar vidare att man ”skulle agera”, dvs förlösa barnet inom typ 20 minuter, om det inte var så nära att mamman kunde krysta eller att fostret stod så långt ned att man kunde lägga en sugklocka.
I alla andra fall fick man göra ett akut kejsarsnitt. Med alla de risker det innebar.
När jag nu tittar vidare på resultatet så hade 19 av dessa 267 foster (7.1%) det som kallas för en metabol acidos, dvs en påverkan på sin syra-bas balans i blodet som associerar till syrebrist.
Det är något vi inom förlossningsvården är rädda för.
Om fostret har en metabol acidos finns risken för syrebristskador. Det innebär alltså att 248 av fostren inte hade en metabol acidos. Den största delen alltså.
I 10 av de 267 förlossningar hade fostret ett PH värde i sin navelsträng <7.0 (3.7%) när det föddes. 257 hade det inte. 23 hade en låg apgar summa vid fem minuter (8.6%), 244 hade det inte.
Däremot snittad man 251 av dessa 267 förlossningar akut. Det innebär att 94% av kvinnorna utsattes för ett kejsarsnitt! Där de allra, allra flesta fostren mådde helt bra.
Tycker vi att detta är en bra metod? Knappast!
Ibland blir det diskussion runt detta.
Då säger försvararna av metoden att det är bra. Om vi inte hade gjort ett kejsarsnitt hade barnet troligen mått dåligt…rätt eller fel? Jag är inte så säker.
Hur som helst så utsätts väldigt många kvinnor för en stor bukoperation (=kejsarsnitt).
Mono Carboxylat Transport protein (MCT)
2009 publicerade jag och några av mina forskarkompisar en experimentell studie som fick mycket beröm. Vi fann en form av tranportproteiner i livmodern (MCT), som ingen hade upptäckt förut.
Det innebär i korthet att när livmodern får för mycket laktat, såsom vid värksvaghet, så transporteras det i väg bland annat till kvinnans centrala cirkulation men också till fostervattnet.
Här lagrades det för att eventuellt kunna återanvändas av livmodern senare. Laktat räknas idag som energi. Smart va?? Man gör sig av med det när det produceras för mycket, och kan ta tillbaka det senare och använder det som energi.
Vad jag dock, efter att ha läst en hel del litteratur, har upptäckt är att vi har samma laktatbärande proteiner i vår tarm. Det finns publicerade studier som sträcker sig bak till 70-talet om detta.
Denna likhet har ingen funderat över tidigare.
Vad innebär det? Jo, fostren ligger ju hela graviditeten i fostervatten. Fostervatten funkar primärt som skydd, men i litteraturen står det också att det ger näring (!!) till fostret.
Det innebär att när fostret sväljer, vilket det gör massor med gånger/dygn, så får det i sig laktat innehållande vätska.
Vidare har jag läst ett antal studier som visar att om man matar djur med laktatinnehållande föda stiger laktat halten momentant i djurets blod.
Det är dock INTE laktat producerat av djuret som ger effekten.
Då funderar jag självklart direkt, tänk om det är så även vid våra förlossningar. Att vi mäter och agerar på något som inte är producerat av fostret?
Tilläggas bör dock att foster som utsätts för syrebrist och blir stressade, det första de gör är att sluta svälja. Så här är det troligen laktat producerat av fostret själv som vi mäter.
Detta blir inte enkelt. Hur ska vi lyckas att skilja detta åt? Om vi fortfarande ska använda metoden.
På kongressen kommer jag att presentera ett material av 349 förlossningar där vi tagit ett fostervattenprov och ett fosterskalpblodprov samtidigt.
Det förefaller att finnas ett samband, dvs att många av dem som har höga laktavärden i blodet också har de det i sitt fostervatten. Detta är ju förstås ett helt nytt tänk, och det kommer att behövas mycket forskning innan vi kan ändra hur vi handlägger förlossningar idag.
Till dess fortsätter vi att snitta 94% av kvinnorna där laktatvärdet är högt.
/Doktor Eva