.png)
Nästa vecka bär det i väg på kongress. Äntligen! Denna gång är det ECIC kongress (som står för ”European Congress on Intrapartum Care”) som denna gång går i Belgrad (Serbien).
Detta är en av de största förlossningskongresserna, och brukar vara jätte bra! Jag har längtat så att få komma ut och träffa mina internationell kollegor igen. Det har varit så himla länge sedan.
Under pandemin har det nästan uteslutande varit zoom som har gällt. Jag hoppas kunna komma hem med en massa nyheter som jag kan förmedla till er här på denna sida.
Jag är inbjuden talare på kongressen och jag ska prata om mitt senaste projekt.
Jag tänker här nu prata lite om mina tankar runt bakgrunden till projektet och varför jag tycker att detta är så spännande.
Fosterövervakning under förlossning
Vi har ju i tidigare inlägg diskuterat CTG:s vara eller inte var. Egentligen var det den gången intagnings-CTG:s vara eller inte vara som vi då diskuterade. Det rörde upp en hel del känslor vill jag minnas.
Som bekant så innebär användandet av Ctg en ganska oprecis diagnostik. Det är vi nog alla överens om.
Ett normalt Ctg speglar nästan alltid en frisk unge. Det kan man fastställa.
Ett patologiskt Ctg (olika varianter) brukar man säga till 50% speglar en frisk unge och till 50% en sjuk. När man tänker efter så är det ungefär som att kasta krona och klave. 50/50. Om man tror att barnet inte mår bra. Känns väl så där när man tänker efter.
Det innebär som en sammanfattning att om vi bara använder oss av Ctg så kommer vi att göra en massa onödiga ingrepp. Med en förhoppning om att vi inte missar något viktigt.
Jag har nära kollegor i världen som är jätte duktiga på att tolka fysiologin bakom ett Ctg-mönster. Det är ingen tvekan om den saken. Det är nog så att med en utökad kunskap och lång erfarenhet så kommer man längre än de 50/50 jag pratade om.
Det är dock tyvärr så att de flesta av oss inte är så duktiga. Därför behöver vi ytterligare hjälpmedel att övervaka fostret under förlossningen.
Jag disputerade 2007. Min avhandling innehöll en stor randomiserad studie med 3000 inkluderade förlossningar. Studien döptes till ”laktat och Ph studien” (BMJ: British Medical Journal Vol. 336, No. 7656 (Jun. 7, 2008), PP. 1284–1287 ).
Den studien har sedan lett till att i stort sett alla kliniker i Sverige använder laktat som övervakning. Det fungerar som ett komplement till Ctg under förlossning.
Skalpprovtagning
PH
1962 beskrev forskaren Erich Saling en teknik för att ta blodprover från fostrets skalle (FBS) under förlossningen.
Sedan dess har man analyserat pH förändringar i fostrets blod under förlossningen. Vilket agerar som en indikator på syrebrist. Därför har det ansets vara det optimala sättet att identifiera fetal syrebrist under förlossningen.
Ett pH <7,20 föreslogs som ett brytvärde för att rekommendera intervention. det betyder att om man fick ett PH <7.20 vid analys så skulle man vara aktiv och förlösa barnet.
Begränsningen av denna metod var och är fortfarande idag, dess invasivitet. Metoden har också förknippats med ett antal praktiska problem.
Dels är det ju så att man faktiskt ”sticker/skär” fostret i huvudet. Visserligen mycket ytligt, men ändå.
Analysen av pH i fostrets blod behöver också en relativt stor mängd blod (30 – 50ul). Man har dessutom en ”misslyckandefrekvens” på 11–20%. Det innebär att vart 5:e prov man tar inte ger något svar.
Tänk er själva en stressad situation där Ctg kurvan är onormal, och att man verkligen måste få veta hur fostret mår. Ska vi springa för ett kejsarsnitt eller kan vi vänta?
Då får man inget svar för att det exempelvis har varit en bubbla i provet, och apparaten inte kan analysera. STRESS!
Laktat
I mitt avhandlingsarbete testade vi därför att i stället mäta mjölksyra (laktat), vilket är betydligt enklare. Innan min avhandling hade man börjat använda en elektronisk testdosa som egentligen användes inom idrottsmedicinen.
Fördelarna med laktatmätning är att det behövs betydligt mindre blod från fostret (5ul). Dessutom får man i stort sett alltid ett svar vid analysen. Metoden är mycket enklare.
Studien vi då gjorde visade att metoderna var jämförbara, men att laktat gav ett resultat betydligt oftare än Ph. Det gjorde att Sverige sedan bytte metod för övervakning av foster under förlossningen.
Man började att mäta laktat i fosterskalpblod.
Dosan blev omodern och togs bort från marknaden
Vad som sedan hände var att den elektroniska dosan man använde togs bort från marknaden.
Det är ju som jag berättade egentligen en dosa som används av idrottsmän för att mäta sina laktattrösklar när de tränar. På den fronten sker en snabb utveckling, betydligt snabbare än inom förlossningsvården, och därför tog man bort dosan.
Idrotts männen ville ha något nytt och modernare som man kan koppla till sin dator/telefon för att få svaret och bra kurvor. Dessutom ville man kunna kompensera för om man tränade på hög höjd exempelvis.
Då gjorde man från ett av de stora, ledande sjukhusen i Sverige en mindre, mycket dålig studie där man ”promotade” en ny dosa. En dosa med mycket sämre precision.
Dels inkluderade man för få patienter i studien för att kunna få ett statistiskt pålitligt svar. Sedan är dosans prestanda verkligen urusel.
Jag undrar om man inser vilka risker man tar med detta?? Trots det införde svensk obstetrik den för att ”man måste ha något”.
Efter det har en större internationell studie med svenskt deltagande tagit fram ytterligare en dosa som är något bättre.
Den är dock fortfarande inte ”godkänd” utan vi använder fortfarande idag den sämre dosan i vår kliniska vardag. Tror ni att jag har försökt protestera? Högljutt! Hjälper knappast.
Vad har detta med kongressen och min föreläsning att göra?
Jag stod ju som första namn på den stora artikeln om att mäta laktat i skalpblod. Jag har dessutom varit en av de drivande i Sverige för användandet av laktat.
Men jag är mycket tveksam till detta. Överhuvudtaget. Jag undrar om vi i vår okunskap mäter fel helt enkelt.
Jag kommer i fortsatta blogginlägg berätta varför och hur jag tänker.
Fortsättning följer!
Doktor Eva