Doktor Eva Podcast premiär! Att forska eller inte?

På denna sida hittar du Doktor Eva podcast i tre format; ljud, video och skrift.

Anna (00:02) Det finns mycket skvaller om graviditet och förlossning på sociala medier och på internet i allmänhet.

Men vad säger forskningen egentligen? Och vilken forskning ligger bakom de olika interventionerna som man stöter på inom förlossningsvården? Det är vad vi pratar om här i den här podden. Den heter Dr. Eva, eller hur?

Ja, Dr. Eva's podd. Jag heter Anna Itze-Kasita och jag är värd för denna podd, men huvudpersonen är

Anna (00:33) du.

Så kan du presentera dig?

Eva Wiberg-Itzel (00:38) Jag är Eva Wiberg-Itzel och jag är läkare på Kvinnokliniken på SöS. Jag var 100 % på kliniken i början, men snart började jag fundera på att hitta någon form av forskning. Så jag började forska ganska sent. Jag började diskutera det 2007 och blev sedan doktor 2014.

Idag forskar jag 50 % av tiden per vecka och arbetar kliniskt två dagar i veckan. Idag har jag tre doktorander. Jag har haft två doktorander som har disputerat. Jag är forskargruppledare för obstetriksektionen på Kvinnokliniken på SöS.

Anna (01:25) Hur gamla brukar forskare vara när de börjar? För du säger att du började sent.

Eva Wiberg-Itzel (01:30) Det beror på. Många börjar preklinisk forskning på Karolinska Institutet och gör laboratorieforskning. Många är yngre när de börjar. Jag hade en kurskamrat som började under utbildningen. Så när du är klinisk forskare behöver du vara på kliniken för att hitta dina patienter. Så det är lite annorlunda. Men jag var ganska gammal. Jag var i fyrtioårsåldern när jag började. Och jag tänkte från början att ja...

Anna (01:46) Okej.

Eva Wiberg-Itzel (01:59) Jag var en klinisk specialist. När man vill bli specialist måste man åka till andra kliniker för att få erfarenhet. Jag var urolog på Svenska Teknikinstitutet i ett år. Jag var urolog på Svenska Teknikinstitutet i ett år. Jag var urolog på Svenska Teknikinstitutet i ett år. Jag var urolog på Svenska Teknikinstitutet i ett år. Jag var urolog på Svenska Teknikinstitutet i ett år. Jag var urolog på Svenska Teknikinstitutet i ett år. Jag var urolog på Svenska Teknikinstitutet i ett år. Jag var urolog på Svenska Teknikinstitutet i ett år. Jag var urolog på Svenska Teknikinstitutet i ett år. Jag var urolog på Svenska Teknikinstitutet i ett år. Jag var urolog

vid Svenska Tekniska Institutet i ett år. Jag var urolog vid Svenska Tekniska Institutet i ett år. Jag var urolog vid

Anna (02:05) Men vad förändrades?

Eva Wiberg-Itzel (02:26) Nästan alla läkare hade ett projekt som pågick. Det var första gången jag mötte forskning på en klinik. När jag kom tillbaka tänkte jag att jag borde hitta något eget. Jag var nästan specialist. Idén att jobba 8 till 5 i 30 år var inte så tilltalande. Jag tänkte att jag måste hitta något eget. Det var så det började.

Anna (02:58) Och från det att du började hitta något, var det långt emellan?

Eva Wiberg-Itzel (03:01) Ja, för jag arbetade på Nacka sjukhus, som var en förlossningsklinik. Sedan lade man ner både Nacka och Lövås här i Stockholm och förde över patienterna till de stora klinikerna, och då följde vi som läkare. Så hamnade jag på SÖS och där fanns det ingen forskning alls när jag kom. Det här var 96, 97, nej förlåt, 98.

Anna (03:26) Det var på 90-talet, eller hur?

Eva Wiberg-Itzel (03:32) 96 -97 års ålder. Och sedan, på sommaren det året, den läkare som senare blev min överläkare, Lennart Nordström, som är en ganska känd person idag inom obstetrik, när du... Ja, på TV och sånt. Han började som överläkare i obstetrik vid SÖS, ungefär samtidigt.

Anna (03:35) Det måste ha varit sent 90-tal.

Ja, du ser dem ibland på nyheterna.

du

Eva Wiberg-Itzel (04:00) Han hade nyligen disputerat och ville flytta till Stockholm. Med honom hittade jag ett arbete som kunde vara intressant. Han arbetade med laktat, en mjölksyra. Jag blev också involverad i det genom honom. Jag var den enda läkaren på kliniken under en lång tid, vilket var en fördel.

För alla patienter med virus fanns det ingen annan som var intresserad. Idag har vi upp till 12 läkare på kliniken, vilket betyder att vi måste konkurrera om möjligheten att forska.

Så det var så det började. Det är lite roligt. Jag minns att Lennart var hemma och målade huset i Bromma. Och så kom han på ett projekt som han hade återkommit till mig och sa, ska vi inte göra detta? Och det innebar att man skulle samla några droppar av vaginalt sekret från kvinnor som sökte för misstänkta vattenavgångar. Sedan skulle man analysera mjölksyrehalten i dem.

Anna (04:44) Okej.

Eva Wiberg-Itzel (05:11) Han visste, eller jag visste, att om man tar ett skalpprov, det vill säga blodprov från barnet under förlossningen, är en av felkällorna att du får en blandning av fostervatten, vilket sedan innehåller mycket mjölksyra. Och då tänkte vi att om vattnet faktiskt har gått, borde vi kunna analysera denna mjölksyra i det vaginala sekretet. Så det var den första forskningen i min behandling, det med kvinnor som sökte för misstänkt vattenavgång, vi tog lite av sekretet och sedan ...

Anna (05:19) Aha.

Eva Wiberg-Itzel (05:40) analyserade vi blindat, det vill säga jag såg inte mjölksyrehalten. Men å andra sidan hanterade jag kvinnorna som vi gjorde, det vill säga vi tittade och såg om vi såg något fostervatten. Om vi inte såg vatten, var det inte det, och om vi såg, sa vi att vi inte såg. Och sedan tittade jag senare, vilken mjölksyrehalt vi hade. Så det var det första arbetet.

Anna (05:58) Okej, och detta... Okej, och det... Att samla sekret... Var det något... Någon slags rutin på sjukhuset, eller jag känner inte igen det.

Eva Wiberg-Itzel (06:12) Nej, och idag har vi en annan mätmetod. Så idag är det inte möjligt att göra det. Jag har lärt mig att man inte kan flytta metoder mellan olika mätinstrument. Man måste ha det som studien använde. Och den mätmetoden finns inte längre. Men idén är där. Om hinnorna har brustit, kommer fostervattnet ut i den vaginala miljön. Och då genom att ta några droppar där, skulle man kunna se om det är högt eller lågt.

För normalt, om det är lågt, har du mjölksyra från bakterierna i vagina, som inte producerar lika mycket som när det finns en blandning. Så det var den första publiceringen och sedan gjorde vi mer där vi tittade på om förlossningen skulle starta eller inte. Och det var så, alltså, ja, självklart, om du hittar mjölksyra i vaginalt sekret, kan du anta att

hinnorna har brustit, och då startar förlossningen i 80 % av fallen inom 2 dagar. Och det blev nummer två i behandlingen.

Anna (07:22) Okej, bara för att förstå, när man gör sin doktorsexamen, ska man göra ett antal projekt eller...

Eva Wiberg-Itzel (07:28) fyra artiklar normalt, som du ska publicera. Och sedan ska du skriva en bok runt dina fynd.

Anna (07:34) det.

Och sedan är det frågan, eller vad kallar man det?

Eva Wiberg-Itzel (07:43) Ah, den här.

Anna (07:47) Jag klipper in dig.

Eva Wiberg-Itzel (07:47) Det tredje jag gjorde var att jämföra blodprov från barnets skalp under förlossningen. Länge efter det togs blodprov från barnet, när man misstänkte att de led av syrebrist under förlossningen. Då mätte de något som pH. Det var rörigt, och det gick inte bra. De tappade många prover och var i en stressig situation. Sedan hade Lennart varit med och utvecklat...

Istället användes laktat. I den studie som genomfördes i min behandling tittade vi på 3000 patienter. Det var en enorm studie som genomfördes i Sverige. Vi tittade på om det var möjligt att använda laktat istället för pH. Svaret var att det inte fanns någon skillnad. De var lika bra på att övervaka, men laktat var mycket enklare att få svar på. Så efter det används laktat.

i blodet hos foster i Sverige och på flera andra ställen i världen. Så det var en enorm studie, som sedan publicerades i British Journal, vilket var ett mycket trevligt manuskript. Så det var det tredje arbetet. Och sedan var det så att samtidigt som vi gjorde detta med skalpblod, visste Lennart att det fanns laktat i fostervattnet, eftersom det var en felkälla när de tog detta blodprov, att de fick fostervatten blandat och sedan blandades det och då blev det högt felaktigt.

Vi gjorde ett arbete där vi tog ett vattentest och ett blodprov från barnet och jämförde dem. Vi tänkte att vi bara borde kunna använda vattentestet och undvika att sticka barnet med tanke på HIV och hepatit.

Anna (09:26) Kan jag bara tillägga en sak? Skalpprovet är också något som har kritiserats mycket. Det finns de som är extremt emot skalpproven.

Eva Wiberg-Itzel (09:34) Ja, jag vet. Många frågor. Ja. Och jag är inte 100 % positiv heller. Jag tror inte att detta laktatvärde återspeglar vad vi tror att vi mäter. Vi gör många saker på fel sätt baserat på detta svar. Det är lite konstigt, eftersom jag är den som står för de stora studierna. Men genom åren har jag insett att...

Jag tror inte att vi mäter alla barn med höga laktatvärden. Jag har presenterat detta på olika kongresser, och folk tycker att det är konstigt, eftersom jag är första namnet på denna stora studie. Men man måste ändra sig när man inser saker som inte är så tydliga. Samtidigt som den studien gjorde vi en liten studie om...

Anna (10:17) Han undrar.

Eva Wiberg-Itzel (10:28) 100 patienter där vi tog ett skalpprov och ett amningsprov eftersom vi trodde att vi kunde använda amningsprovet istället. Och vi blev väldigt besvikna eftersom det inte fanns något samband. Idag vet jag lite mer om varför och så vidare, men då trodde vi att vi kunde använda det här. Med de 100 patienterna gjorde jag en annan analys. Jag tittade på hur det gick för dessa kvinnor som var med i den studien. Och plötsligt såg jag att nästan alla som hade ett högt värde av laktat i amningsprovet

var också relaterade till arbetbarheten. Då i samband med den här gruppen. Jag minns, jag var som, oh! Dagen efter gick jag till honom för att komma ihåg datumet, jag sa, jag har sett, jag har sett, vad är det här? Han sa, nej, för ingen hade tänkt på det tidigare. Och då gjorde jag en del i den studien, eftersom jag hade en kvinna på min avdelning

som hade en slang insatt för att mäta värkarna från insidan. Det kanske inte är en arbetsmätare. Vi använder det ibland på kvinnor som är överviktiga eller som är väldigt överviktiga. Det är svårt att mäta värkar från utsidan. Jag insåg att det fanns en ventil i slangen. När du tittar på slangen i modellen ser du att det finns fostervatten. Då insåg jag att jag kunde samla fostervatten utan att störa kvinnan. Jag kunde smyga in och ta en...

Anna (11:34) Klippt.

Eva Wiberg-Itzel (11:55) några droppar utan att påverka henne under förlossningen. Så bland 75 kvinnor gjorde vi den här studien. Vi mätte fostervatten en gång var halvtimme under hela förlossningen. Kvinnan jag mätte mest på, jag hade 22 tester på. Det vill säga, hon var igång i 11 timmar. Hon var ganska trött på mig eftersom jag kom dit en gång var halvtimme och sa hej hej. En otrolig mängd fostervatten.

Anna (12:14) Oj.

Men det var inte nytt, hur ska man säga, intuition, utan du använde vad som redan fanns där.

Eva Wiberg-Itzel (12:24) Jag fann att detta var ett sätt att samla utan att störa kvinnans förlossning, för du vill inte störa med studier.

Anna (12:31) Exakt. Så det var inte som en vaginalundersökning en gång i halvtimmen.

Eva Wiberg-Itzel (12:36) Nej, nej. Hon var precis som vanligt. Det var bara att hon hade en liten slang och jag kunde ta en provsticka från den. Och det arbetet visade samma resultat som det första. Nästan alla kvinnor med höga värden hade också en diagnos av värksvaghet. Så detta var den första publiceringen om det och det var också i min samling. Så fyra arbeten och jag disputerade den 1 juni 2007. Och jag kan...

Anna (13:04) Men inte alla fortsatte efteråt. Men du gjorde det.

Eva Wiberg-Itzel (13:05) Nej. Det var så här, min disputation var

Dagen före detta rapporterades en grupp forskare för forskningsfusk. Vilket är en stor sak i den akademiska världen. Och de som rapporterades i den gruppen hörde min opponent, det vill säga han som...

Den som hade anmält var den som var ansvarig för min disputationskommitté. Jag hade lämnat Nordstjömyr och var någonstans däremellan och gillade inte metoden som hade anmälts. En dag innan de sa till mig att de skulle komma och ge mig tillbaka. Den akademiska världen är ibland hemsk.

Anna (13:32) Åh.

Usch, vilket drama.

Eva Wiberg-Itzel (13:57) Jag var inte alls inblandad i denna bedrägeridiskussion, men jag hamnade mitt i den, bland alla dessa grupper som anmälde och anmälde. Så min disputation höll vi på i tre och en halv timme, fyra timmar. Det var hemskt. Och till slut satte opponenten upp ett dokument, på den tiden var det overhead-projektorn.

Han satte upp en overhead och sa, jag tror inte på detta. Detta med laktat i vattnet och att det kan reflektera livmoderns funktion. Du har inte gjort några experimentella studier. Jag sa, nej, det har jag inte. Detta är min första studie. Det finns ett samband. Jag har bara samlat in detta vatten kliniskt från kvinnor. Jag kommer att fortsätta. Jag tror inte på detta.

Anna (14:24) Åh, den gamla goda tiden.

Eva Wiberg-Itzel (14:52) Jag var väldigt ledsen och tänkte vad ska jag göra med min röst? Detta var på fredagen. På måndagen ringde Ove Axelsson, som är en gammal professor från Uppsala idag. Han sa att han hade sett ditt arbete och han trodde på vad du sa. Kom hit, jag kommer att hjälpa dig. Så då började mitt samarbete med Uppsala.

Anna (15:01) Jag tror, jag tror att jag menar.

Grymt.

Eva Wiberg-Itzel (15:22) I Uppsala fanns en forskargrupp som arbetade med hur livmodern fungerar under förlossningen. Jag tror att jag skrev tre föreläsningar om det. Det fanns en annan professor som var klinisk kemist. Han var fortfarande där. Han var ansvarig för projektet. Han hade gått bort och förmodligen försvunnit. Men den här gamla kliniska kemiprofessorn var fortfarande där. Ove Axelsson introducerade mig för honom. När jag först kom dit...

Då kramade han mig och sa: "Jag har alltid undrat på 90-talet varför ingen tog detta vidare." Och sedan står du här och du har gjort det. Och sedan började vi... Jag hade läst dessa arbeten från dessa forskningsresultat, naturligtvis, eftersom det ingick i vad jag förberedde för min disputation. Men sedan gjorde vi en experimentell studie, han och jag. Jag var i Uppsala på 90-talet.

Anna (16:03) Men visste du om det? Eller hade du tänkt på det?

Eva Wiberg-Itzel (16:20) tog en liten bit från livmoderns muskel under snittet. Du vet, du skär i livmodern och sedan blir det så här. Och då tog jag en liten, 1 cm stor del av muskeln där. Jag frågade kvinnorna, naturligtvis, som fick det, men det var det. Och sedan gled jag ner för att de hade laboratoriet under det. Och sedan gjorde vi experimentella studier på dessa muskelbitar och fostervatten. Och det blev en gigantisk ...

Anna (16:37) Åh ja, förstås.

Eva Wiberg-Itzel (16:47) bra studie. Plötsligt hittade vi transportvägar för laktat i livmodern och hur det hamnade i fostervattnet. Och ingen annan hade tänkt på det. Och de proteiner som transporterar, de har tittats på i andra sammanhang än livmodern. Så jag fick, sedan publicerades detta i American Journal of Physiology, som är en fin tidskrift, och redaktören, den ansvarige, han mejlade mig och sa,

Grattis till ett fantastiskt jobb. Nu har du tagit frågan om värksvaghet vidare inom akademin. Då frågade jag, ska jag skicka detta till min opponent som inte trodde på vad jag sa? Och han sa, nej, gör inte det, han kommer läsa det ändå. Så jag gjorde det aldrig. Men det innebar att jag hade lite mer i bagaget. Jag hade dels gjort detta lilla...

Jag hade också experimentella studier i olika sammanhang. Det fanns olika delar. Det gjorde det lite mer stabilt. Och medan jag höll på med min behandling började jag en ny studie där jag samlade bröstvatten. Barnmorskorna på min avdelning samlade bröstvatten när de vanligtvis undersökte patienterna. Det fanns 850 kvinnor som vi samlade bröstvatten från.

Anna (17:53) ämne.

Det är en ganska stor studie.

Eva Wiberg-Itzel (18:12) Ja, det var ganska stort och det var ett samarbete med Värmland och Karlstad. Så där samlade de in en viss mängd. För ibland när de presenterade detta sa folk att ja, det är bara kvinnorna på SÖS som ser ut så här. Och sedan fick jag med Värmland och Karlstad också. Det är inte så att det bara är kvinnorna på SÖS, utan det är faktiskt så. Livmodern är en stor muskel. När den arbetar hårt producerar den mycket som andra muskler också.

Anna (18:18) Hmm.

Eva Wiberg-Itzel (18:40) Detta speglas i systemet vi faktiskt tittade på, i förlossningssystemet. Om du kan ta några droppar av fostervatten och analysera det och faktiskt få ett budskap och kunna hantera patienten på ett bättre sätt. För idag i förlossningssystemet gör vi samma sak med alla. Om förlossningen stannar, ger vi oxytocin. Ibland i mycket höga doser. Om du börjar med detta med mjölksyra, kan jag säga att om du har mycket högt innehåll av mjölksyra hjälper inte oxytocin.

Livmodern är så trött att den inte orkar. Så kvinnorna har inte nytta av förlossningen. De har nytta av att vila och kanske ge bikarbonat, vilket har blivit mitt permanenta jobb.

Anna (19:21) Jag tänkte just komma in på det. Du pratar mycket om förlossningsvård och mjölksyra. Men det som du blivit mest känd för är nog samarin-studien eller bikarbonat-studien.

Eva Wiberg-Itzel (19:27) Mm.

Ja, vilket är väldigt märkligt. Detta är annorlunda med förlossningsvård. Jag har sysslat med detta i 20 år. Idag har jag upp till 5000 barn, vilket är väldigt stort material. Och ändå ifrågasätter folk fortfarande och undrar hur vi kan använda detta. Samtidigt gjorde jag vad som kanske är möjligt i några studier. Jag har berättat om detta flera gånger i andra sammanhang, men jag hade en student...

som kom och skulle göra ett jobb och han var kastare i landslaget. Hans flickvän sprang 400 meter i landslaget och när han hörde detta om livmodermuskler och mjölksyra, sa han, åh, du lutar dig inte på något? Och jag tog bara en sväng på något. Ja, men alla, min flickvän sa, alla som springer och sånt, de dricker mjölksyra, förlåt, de dricker bakpulver innan de springer. Och då kan de göra lite mer. Om du springer 400 meter, så "dör" du efter 200 meter.

Anna (20:27) Åh.

Eva Wiberg-Itzel (20:31) Om du har bikarbonat i dig kan du klara 300 meter. Så du ökar uthålligheten lite. Då tänkte jag, jag kan inte ge bakpulver till kvinnor under förlossningen. Sedan hade jag en kvinna som var i sin förlossning och hon mådde illa i magen och då drack hon samarin. Då tänkte jag, ja, samarin innehåller bikarbonat. Då kom jag på bipax.

Anna (20:37) Okej.

Eva Wiberg-Itzel (21:00) Vi blandade två påsar samarin, vilket var ungefär fem gram bikarbonat. Vi blandade det i vatten och lät 100 kvinnor dricka det. Sedan hade vi en kontrollgrupp på 100 kvinnor som inte drack. Då visade det sig att de som drack bikarbonat, deras förlossningar var mestadels vaginala och barnen mådde bättre.

Så det var som, wow. Och den studien har spridit sig över hela världen. Jag är på kongresser idag, och folk kommer fram och tar selfies med mig. Åh, det här är bikarbonatdamen. Och idag genomförs studier på flera sätt med bikarbonat, bland annat i Norge.

Anna (21:42) Och denna man.

I Norge, eller hur? Jag tycker det är intressant eftersom jag tycker att det är lättare för en vanlig person att förstå den studien än vad det är med mjölksyra och allt annat.

Eva Wiberg-Itzel (22:00) Bikarbonat är inte farligt. Jag tycker att det är värt att försöka. Idag använder vi många kvinnor med värksvaghet. Det är ett av de största problemen i förlossningsvården. Vad vi gör idag är att stimulera med oxytocin och säga att om inget händer ökar du droppen och sedan ökar du igen och sedan mår du dåligt och sedan får du denna kramp.

Det är väldigt påfrestande, och vi använder mycket oxytocin. Om du tänker på fysiologi, om du tänker på hur livmoderns muskler fungerar, och försöker ändra miljön snarare än att tvinga den att arbeta hårdare, tror jag på det. Vi är dåliga på fysiologi, vi borde tänka på hur livmodern fungerar. Och att inte alla kvinnor bara ska få högre och högre och mer oxytocin.

men vissa mammor behöver vila, vilket männen inte borde behöva.

Anna (22:56) Men...

Fråga. Fråga. Tror du inte att vården och läkare generellt är ganska dåliga på att koppla samman olika områden? Det vi pratar om nu är också idrottsmedicin. Så fort du går över den gränsen tror jag att du förlorar ganska många läkare.

Eva Wiberg-Itzel (23:18) Jag har läst mycket.

Jag har varit tvungen att läsa artiklar om idrottsmedicin eftersom det här inte var skrivet någonstans. Så fort du kommer utanför ditt område är de flesta... Vi är lite konservativa inom förlossningsvården. Jag har arbetat i nästan 40 år. Det finns en tidsgräns, det finns också en läkemedelsstimulans. Det är vad vi har.

Men det är inte så lätt att tänka om, och framför allt är det inte lätt att få dina kollegor omkring dig, istället för att bara jobba, att faktiskt tänka. Om någon sa att man aldrig blir professor i sitt eget hus, så är det förmodligen sant. Det är lättare att påverka eller förklara för människor utomlands, eller på avstånd, än för dem som är nära i vardagen. Och det är lite fånigt. Det är lite dumt, tycker jag.

Anna (24:15) Hmm.

De som har lite distans till ämnet, kanske. Jag tycker det här är lite roligt, för vi har en liten medvärd här som kanske hörs lite i bakgrunden. Han är tre månader gammal, och när jag födde honom drack jag sportdryck med bikarbonat i. Jag brukar tänka tillbaka på att det var en ganska enkel förlossning, och jag undrar om...

bara bikarbonat hade någon slags påverkan. Det kommer jag aldrig att veta, men...

Eva Wiberg-Itzel (24:51) Förmodligen. Men man kan säga förmodligen. Idrottare skulle aldrig drömma om att inte dricka sportdryck. Det är naturligt i den världen, men inte i förlossningsvärlden. Och som du säger, jag valde Samarin eftersom det var ganska ren bikarbonat. Det finns också i sportdrycker och på andra ställen, så du kan dricka det om du vill. Det är inte farligt.

Anna (25:21) Exakt. Det är väldigt... Jag, som en vanlig kvinna som inte är läkare eller något liknande, kunde lätt... Jag hittade det på internet och blandade det själv, det är pulver. Det är något som alla verkligen kan göra. Men vad jag tänker här är att vi går vidare, för vi ska gå igenom ett helt avsnitt, jag har tänkt på den här studien och bikarbonat och kanske lite mer idrottsmedicin.

Eva Wiberg-Itzel (25:50) och hur det kan användas på sjukhuset.

Anna (25:53) Exakt, så hur kan du gå vidare? Vilka är dina tankar om andra studier som skulle kunna göras? Jag tycker att den delen är en av de mest intressanta. Det finns en annan som håller med. Han säger det väldigt tydligt. Anledningen till att vi startade den här podcasten har faktiskt att göra med...

Eva Wiberg-Itzel (26:10) Åh.

Anna (26:23) Din webbplats som jag har hjälpt dig med sedan... Jag tror 2022. Jag tror vi kan börja där. Och varför ville du börja skriva en blogg? Som heter nu doktoreva.com.

Eva Wiberg-Itzel (26:29) Paus.

DrEwa.com kom till mig eftersom jag var rädd för att vi gjorde många kliniska studier. På min arbetsplats på SÖS, men också på många andra platser. Men de når aldrig kvinnorna som är våra patienter. Och ibland läser inte ens barnmorskorna mycket av de kliniska studierna.

Så jag tänkte, kunde jag förmedla min kunskap från nästan 40 år tillbaka inom förlossningsvården? På ett enklare sätt och få folk att tänka att detta är spännande. Så det var så det började. I två år har jag skrivit en gång i veckan, antingen något om studien vi gör eller något som patienterna har frågat om, eller något som har hänt. Det har varit olika ämnen, men det har varit...

På något sätt har det kommit från patienterna eller från det hållet, det mesta av inputen. Jag hoppas att människor vill läsa och tänka att det är rätt det som står där. Och att man kan ta till sig det, för en nackdel annars med akademisk forskning är att man tänker att det är svårt att läsa om man inte förstår det direkt.

Anna (27:55) Jag tycker att online är det ett stort gap. Antingen har du detta medicinska språk som är svårt att ta till sig, eller så har du föräldrar som är mer inriktade på känslor och kritik än att ge korrekta fakta. De sprider också många felaktiga delar.

Eva Wiberg-Itzel (28:24) Jag håller med.

Anna (28:24) Vilket jag tycker är lite sorgligt, för det är faktiskt de som hörs mest just nu.

Eva Wiberg-Itzel (28:28) För mig är det lite obehagligt när jag tänker på att de kvinnor jag möter på avdelningen, de läser vad du beskriver. Från barnmorskor, från doulor, från den mer alternativa gruppen. Och mycket av det de gör tycker jag är bra. De tänker mer på fysiologi än vi gör i vissa situationer. Men det är lite skrämmande.

Anna (28:53) Holistiskt, kanske, om jag får säga så.

Eva Wiberg-Itzel (28:56) Men det är lite skrämmande att de har en närvaro på något sätt framför oss som faktiskt har en akademisk utbildning och som har mycket lång erfarenhet. Så jag hoppas att det jag gör kommer att kunna spridas ut och ge en slags grundläggande kunskap. Sedan ska vi inte förkasta den här andra gruppen, för mycket av det de gör är bra, men mycket av det de gör är också fel, skulle jag säga.

Anna (29:22) Jag tror att de är bättre på att ge känslomässigt stöd som många kvinnor saknar. Jag tror det beror på vården, generellt sett.

Eva Wiberg-Itzel (29:30) Ja. Vilket gör det lite sorgligt när du är inom den vanliga vården. Vissa kvinnor upplever att de inte blir hörda och inte blir behandlade på rätt sätt. Jag tror inte att någon inom vården vill det, förstås. Men det är så man upplever det. Det finns stressiga situationer och ibland gör man saker utan att vara riktigt öppen för att man helt enkelt inte har tid.

Anna (29:36) Hmm.

Eva Wiberg-Itzel (30:00) Och det är vad vi ser hos många kvinnor som har haft väldigt, väldigt traumatiska upplevelser. Jag har träffat många av dessa efteråt, och jag har ofta en mottagning där jag lyssnar på deras erfarenheter och säger att det här är allt de vill vara en del av. Och det gör dem väldigt ledsna. Naturligtvis. Men jag tror att...

Anna (30:14) Det är lite sorgligt. Jag menar, det är omöjligt att prata om det utan att det blir politiskt eller något sådant. Och min tanke är...

Eva Wiberg-Itzel (30:23) Det är alltid någon som reagerar.

Anna (30:25) Exakt, men också om man tänker på det politiskt. Det handlar om ekonomi, hur du hanterar sjukhus, prioriteringar osv. Men den här podden, jag tycker att vi borde hålla den så... ...opolitiskt som möjligt. Försöka fokusera på fakta mer, så det inte blir för dramatiskt. För vi vet från Dr. Eva att det kan vara... ...det kan bli mycket.

Eva Wiberg-Itzel (30:43) Ja, jag kan inte...

Anna (30:54) Vilka diskussioner?

Eva Wiberg-Itzel (30:58) Ja, och det är förstås bra att diskutera, men jag känner att om du håller dig till fakta och den vardag vi har i förlossningsvården i Sverige, då är det grunden. Sedan kan du ha en diskussion. Det är självklart att man måste säga vad man tycker. Det får vi göra i det här landet. Men ibland måste man kunna sätta ner foten och säga, stopp, det här är inte sant.

Inte bara för att du är en influencer på nätet, utan också för att du har en roll att spela. Vilket är skrämmande.

Anna (31:36) Så... Låt mig se, hade jag en annan fråga? För det verkar som att vi har... ...gått igenom... Jag tror att vi har gått igenom det mesta.

Eva Wiberg-Itzel (31:46) Hur långt ska det vara?

Men jag kan också säga att mer än så här, vi börjar nu. För att Duanna hade en idé om att skriva något, men ibland kanske man inte kan göra det på rätt sätt. Alla kanske inte gillar att läsa.

Anna (32:05) Exakt. I dagens digitala marknadsföring i allmänhet försöker folk ge materialet i ett format som gör att fler tar till sig det. Alla vill inte läsa. Vissa vill titta på videor, andra vill lyssna på poddar. Så idén med den här podden är att den ska finnas i tre format. Det ska finnas ett...

skrivet format, det kommer att finnas en video och det kommer att vara som en ren podd. Så att du kan välja vad du gillar bäst. Och förhoppningsvis kan vi nå fler.

Eva Wiberg-Itzel (32:51) Exakt. Så det kommer att bli spännande, tror jag, att se hur vi kan utvecklas här. Och som sagt, vi är mycket intresserade av att få kommentarer och frågor från de som lyssnar eller tittar. Och jag försöker svara så mycket jag kan på det jag kan och inte kan, så det ska jag säga.

Anna (33:04) Mm. Bara det här?

Mm -hmm.

Jag funderar på om vi borde ha en Q &A-ruta. Om det finns en e-postadress eller en webbplats där de kan skicka frågor. Det är lite svårt att få frågor via Instagram. Det är svårt att följa upp och verkligen hålla reda på att allt är besvarat hela tiden. Så jag tror att vi ska ha en Q &A-ruta.

Eva Wiberg-Itzel (33:20) Mm -hmm.

Mm.

Jag tror att vi för varje avsnitt som det här borde kunna besvara de frågor som kommit in under den senaste veckan.

Anna (33:45) Exakt, som i slutet, när vi har en liten frågestund där vi svarar på frågor. Och tar upp frågor, etc. Jag tror att det kommer att bli bra. Men bortsett från det är idén med podden att vi ska gå igenom olika områden och titta på vilka interventioner som görs kring kvinnors förlossningar, till exempel. Och...

Eva Wiberg-Itzel (33:59) Så, håll i.

Anna (34:15) Vilken forskning ligger bakom dessa interventioner? Håller du med? Låter det som en bra inriktning? Så vi håller det ganska... ja, objektivt. Och sedan får vi se vad som dyker upp senare.

Eva Wiberg-Itzel (34:22) Ja, nej men det är precis så. Jag tänkte samma sak.

Mm.

Och vilka frågor och vilka tankar vi får. Som sagt, det tycker jag är spännande. Vad tycker folk där ute? Jag träffar många patienter, men ibland säger man inte allt till sin läkare. Så det kan finnas andra frågor som inte dyker upp i patientens journal.

Anna (34:36) Hmm.

Hmm.

Mm.

Ja, de gånger jag har träffat en barnmorska, till exempel, har det ofta varit saker som fastnat i mitt huvud. Typ, har du några frågor? Nej. Sedan kommer du på det senare. Tyvärr.

Eva Wiberg-Itzel (35:06) Ja.

Anna (35:14) Ja, precis. Vi tar det som det kommer. Men jag tror att det kommer att bli kul.

var vi började.

Här har vi vår lilla medvärd, Dante. Han är så söt. Han pratar mycket. Ja. Men jag tror att vi är klara. Ska vi säga hejdå, Dante? Hejdå! Hejdå! Vi ses.