.png)
9e januari föddes min lille prins Dante, kl.19.40. Han var mindre än storasyster men välmående och supersöt. Så det här blogginlägget som lovat är en fortsättning på graviditetsberättelsen jag skrev precis efter jul. Det kommer täcka förväntningar, förlopp och känslor efteråt.
En förlossningsberättelse - Mina förväntningar på förlossningen
Jag insåg sedan förra förlossningen att det inte är en bra idé att ha för mycket förväntningar när man ska föda barn. Det absolut bästa är att ta det som det kommer och vara öppen för det stöd man kan få av vården. Det är både bättre fysiskt och psykiskt.
Men, jag gick in i den här förlossningen med två önskemål. Först fanns inte kejsarsnitt på kartan. För mig är tanken på att någon skär i mig superläskig. Jag inser ju dock att det finns situationer när det verkligen behövs men jag skulle inte be om det någonsin.
Det andra önskemålet var att slippa bli inducerad. Under den första förlossningen gick jag en vecka över tiden och blev därför inducerad. Även om den förlossningen var snabb för att vara en induktion så hade jag vid en tidpunkt så ont att jag knappt orkade mer. Då fick jag en epidural och några timmar senare var min dotter född.
Den här gången ville jag uppleva hur det är utan att bli inducerad. Skulle värkarna vara lika kraftiga?
Förlossningens förlopp
Jag hade börjat få väldigt oregelbundna sammandragningar redan runt nyår alltså 10-14 dagar innan min pojke föddes. Dagen efter fullgången tid gick slemproppen och runt den tiden började sammandragningarna komma oftare men ändå långt ifrån regelbundna.
Jag hade blivit undersökt ett par dagar innan fullgången graviditet och då var jag öppen 1-2cm men livmodertappen var fortfarande omogen och vänd bakåt. Nu har visserligen inte livmodertappen samma betydelse för en omföderska men man vill ju ändå höra att den är utplånad när man går och väntar på att det ska komma igång.
En vecka senare, när jag hade gått över tiden med 4 dagar hade livmodertappen blivit kortare men var fortfarande bakåtvänd. Jag var även öppen 2-3cm. Jag hade kommit så långt att jag kunde få en hinnsvepning vilket jag tackade ja till. Resten av den dagen hade jag pinvärkar men det hade tydligen effekt.
Morgonen efter, när jag hade gått över tiden med 5 dagar så gick vattnet vid 7.30 på morgonen. Det var inte alls så dramatiskt som det ser ut på film. Jag vaknade snarare och trodde att jag var på väg att kissa på mig. Jag märkte dock efter att ha gått på toaletten att det fortsatte långsamt att komma vatten.
Värkarna hade dock inte kommit igång utan jag hade oregelbundna förvärkar fortfarande. Så jag hörde av mig till SÖS och fick komma in ett par timmar senare för att se till att pojken min mådde bra. När jag kom in så slutade dock sammandragningarna helt. Men eftersom min förra förlossning var relativt kort så fick jag välja att antingen åka hem eller bara gå och göra något i ett par timmar och se om förlossning kom igång av aktivitet.
Jag hade turen under båda mina förlossningar att ha samma barnmorska som även är kompis med min mamma. Hon hade varit på stand-by inför förlossningen och när hon hörde att vattnet hade gått så åkte hon in för att möta mig på SÖS även om hon inte jobbade. Vi diskuterade hur jag skulle göra och vi valde att hon skulle ge mig en hinnsvepning igen. Jag skulle sen tillbaka till förlossningen för att bestämma om jag ville stanna och kanske få oxytocindropp eller om jag ville åka hem.
Jag valde att stanna och efter ytterligare en undersökning en stund senare så kom förlossningen igång utan oxytocindropp. I början så gick det ganska bra med smärtan och den första smärtlindring jag testade var att bada. Jag ville dock inte hamna i samma situation som förra gången då vi egentligen väntade med epidural för länge så den här gången fick jag den insatt tidigt. Jag tror jag bara var 5cm öppen när narkosläkaren kom. Innan epiduralen hade fått effekt fick jag dock lustgas.
Problemet var att slangen hamnade lite snett vilket gjorde att epiduralen inte tog i höger höft och skinka. Smärtan var visserligen hanterbar men det känns ju som att har man epidural så ska den ta helt och hållet. Först så försökte barnmorskan lösa det genom att jag fick ligga på sidan och jag fick lite extra. Tyvärr hjälpte det inte och de fick kalla på narkosläkare igen. Extra shoten gjorde mig dock väldigt avslappnad och trött, nästan så att jag var på väg att somna. Detta trots smärtan på höger sida. Så hela förlossningen stannade av helt under en liten stund medan narkosläkaren flyttade slangen i ryggen lite och jag fick till slut oxytocindropp av barnmorskan.
Det kickade igång förlossningen ordentligt och jag tror det inte tog mer än 2-2,5 timme innan min son var född. Så båda mina förlossningar har behövt en liten hjälp på traven på olika sätt men återigen gick det fort.
Jag fick en grad 1 bristning vilket inte är så farligt och jag hann nästan tänka att förlossningen var ”för enkel” innan det blev lite läskigt. Moderkakan satt nämligen fast. När jag fick höra att jag kanske måste till operation för att ta ut den så blev jag lite rädd. För mig lät det som att de skulle skära i mig men jag fick sedan veta att så var inte fallet. Dock fick dom till slut ut moderkakan med hjälp av en läkare och en massa lustgas.
Det betyder att jag blödde mer den här förlossningen än den förra, totalt blödde jag runt 1,4 liter tror jag. Men det gick trots det bra. Mådde dock inte så bra direkt efter förlossningen. Jag kräktes en stund efter förlossningen och senare på BB var supernära att svimma i duschen. Fick kalla på hjälp och innan jag visste ordet av det så var det runt 4 barnmorskor inne på rummet och hjälpte mig tillbaka till sängen.
Innan lunch dagen efter så åkte vi hem då jag saknade min lilla 3-åriga tjej som hade varit hos mormor och morfar medan pappa och jag var på sjukhuset.
Postpartum hittills
Vår son är en väldigt snäll pojke så att hantera honom har varit ganska enkelt än sålänge. Visst föredrar han att vara i mammas eller pappas armar men det är ju fullt normalt. Jag var dock sjuk några dagar innan förlossningen, förkyld och feber, så jag fick någon form av bihåleinflammation några dagar efter förlossningen. Området runt ens ögat svällde upp och gjorde jätteont. Efter några dagar av smärta så fick jag till slut både börja med kortison-nässprej och antibiotika. Inte bästa starten på min sons liv att redan få i sig antibiotika men jag kände att jag inte hade mycket val.
Sedan dess har det rullat på, trötta och slitna är vi att hantera en 3-åring och en bebis men det är ju så det är. Kan ju dock dela med mig av att hormoner, sömnbrist och smärta inte är en enkel kombination! Det har funnits dagar med tårar!
Känslor efteråt
Jag tänker fortfarande att förlossningen nästan var ”för enkel” men att det var ett lite läskigt avslut med moderkakan. Jag känner mig väldigt klar med att ha barn nu så jag ser fram emot att inte göra det här igen!
Nu ser jag fram emot att bara njuta av vår lilla familj.