top of page

Navelsträngsprover - Varför är det en kontroversiell rutin inom förlossningsvården?



Den här veckan har vi hamnat i en stundtals ganska upprörd diskussion om man ska analysera navelsträngsblod eller inte vid barnets födelse? Argumentet är att man kan/ska bedöma barnet kliniskt i stället och bara ta provet vid behov.


Man anser att provtagning kan ”störa anknytningen i första mötet mellan den nyfödda och föräldrarna”, och att man inte får ta provet utan föräldrarnas medgivande.


Jag tänkte därför fundera lite över detta i veckans inlägg. Det finns som bekant röster både för och emot denna stundtals ibland ganska känsliga fråga.


Ph-laktat studien

Jag disputerade vid Karolinska Institutet juni 2007. Min avhandling fick namnet ”Lactate determination in ante-and intrapartum surveillance”. Fritt översatt ”laktatövervakning före och under förlossningen”.


I min avhandling ingick en stor studie (Determination of pH or lactate in fetal scalp blood in management of intrapartum fetal distress: randomised controlled multicentre trial) som sedermera publicerades i BMJ (British Medical Journal).


I denna stora studie jämförde vi två sätt att övervaka fostret under pågående förlossning (PH/laktat), alltså innan fostret var fött. Dessa prover togs genom att man satte in ett litet rör vaginalt på kvinnan, mot fostrets huvud, och gjorde en liten rispa i huden.


Från den ”rispan” samlade man sedan en bloddroppe som analyseras på innehållet av laktat (eller PH). Resultatet visade att laktat var enklare och säkrare att använda.


Denna studie är orsaken till att vi idag övervakar alla foster i Sverige med att mäta laktat från fostrets blod under förlossningen om det visar tecken till att inte må bra, exempelvis med ett påverkat Ctg.


Vi mäter detta för att kunna identifiera foster med risk för skador pga. syrebrist, och för att vi vill hinna förlösa fostret i förtid innan det skadas allvarligt. I PH/Laktatstudien jämförde vi sedan värdena i fostrets blod under förlossningen, med de s.k. ”blodgas värdena” i fostrets navelsträngsblod straxt efter födelsen.


Det innebär att jag jobbat en hel del med detta, och att lärt mig att navelsträngsblodet är ett objektivt kvitto på vad som hänt barnet under de sista delen av förlossningen.


Jag vill poängtera OBJEKTIVT kvitto.


Blodgas

Vad är egentligen en Blodgas undrar vän av ordning, och har detta verkligen någon betydelse? Man ska väl intervenera så lite som möjlig?


Svaret är ja, självklart ska vi intervenera så lite som möjligt, men detta har betydelse om ett barn föds och inte mår bra. Det är detta värde som vi använder för att kunna ge barnet en adekvat hjälp som nyfödd, om det behövs.


Blodgasanalys av navelsträngsblod direkt efter det att barnet fötts ger möjlighet att på ett objektivt sätt fastställa om fostret varit utsatt för syrebrist under förlossningen, samt vid behov behandla det.


För att undvika felaktiga resultat är det viktigt att ta navelsträngsprovet direkt efter att barnet fötts. Om man väntar med att ta provet kan vissa av de värden man mäter hinna förändras. Då får vi felaktiga svar. Detta kan leda till att man kan misstolka.


Självklart ska vi kliniskt bedöma en nyfödd.


Det är väl aldrig någon som motsätter sig det. Men vill vi verkligen inte ha detta ”kvitto" som speglar vad som har hänt fostret under de sista 20 minuter av förlossningen?


De flesta skulle nog spontant svar ”jo, det vill vi”.


Man kan ju teoretisera och tänka att fostret mår dåligt pga något annat, eller att något har hänt intrauterint, långt tidigare. Det händer tyvärr även om det är sällsynt.


I det fallet är det INTE förlossningen som är boven i dramat.


Detta är en mycket viktig information framför allt till dem som har bistått under förlossningen och som ska hjälpa den nyfödda. Kvittot ger oss denna viktiga information på ett ganska enkelt sätt.

Hur går det till att ta navelsträngs blod?

Nu ska vi fördjupa oss lite hur detta egentligen går till att ta provet. Det kan ju för en oinvigd låta ganska brutalt att man sticker med en nål i navelsträngen.


För att blodgasanalys ska vara av värde krävs korrekt provtagningsteknik.


Två 2 milliliters sprutor med heparin i används. Med en super, super tunn nål i änden. Hos oss på SÖS går det till så att medan barnmorskan och föräldrarna koncentrera sig på den nyfödda så tar undersköterskan som är med vid förlossningen ett lätt tag med ena handen runt navelsträngen.


Sedan sticker hen två gånger i navelsträngen.


En gång i artären och en gång i venen. En navelsträng har normalt tre kärl, och man sticker i två av dem.


Efter provtagningen släpper hen navelsträngen.


Provtagningen tar kanske 30 sekunder. Man navlar alltså INTE av utan låter navelsträngen vara intakt i minst 3 minuter (=sen avnavling).


Om man dessutom riktar nålen mot blodflödet så ”försvinner” hålet och det blöder inte.


Men varför är detta ett så känsligt ämne?

Ska jag vara ärlig så förstår jag egentligen inte riktigt varför.


Vi kan ju konstatera att orsaken till att man rekommenderar rutinmässig provtagning är att det ger bättre kvalitet än enskilda provtagningar på indikation ”medtaget barn”, och att det minskar risken för att prover ska missas i en stressad situation.


Provet ger ju oss en viktig information om hur barnet mått under förlossning och på så sätt kan adekvat behandling ges till de barn som föds medtagna.


Men kan vi inte ta proverna om vi märker att barnet inte mår bra undrar ni?


Som jag beskrivit ovan så måste de tas direkt, annars förändras värdena. Dessutom så har jag flera gånger tyvärr varit med om att man helt enkelt missar att ta provet. För att situationen är så pressad och alla är jätte stressade. Om man dessutom inte har det som rutin är risken ännu större att det missas.


Jag föreslår att man anammar vår teknik på SÖS vid provtagning, och att vi fortsätter att ta proverna. För våra nyföddas skull.

/Doktor Eva

bottom of page