top of page

Hinnsvepning - Populärt men fungerar det verkligen?

Uppdaterat: 25 okt. 2022


Förra veckan pratade vi om hur jobbigt det är att vara gravid när det är varmt och sommar. Den nu gångna veckan har det varit svalare vilket ju gör det hela i alla fall lite lättare. Det är dock fortsatt så att många kvinnor kommer till kliniken och vill föda. De är trötta, har ont i sitt bäcken och sover dåligt. För att snabba på förlossningsstarten gör vi ibland en så kallad hinnsvepning.


Min undran är dock över den vetenskapliga bevisningen av det vi gör.


Hinnsvepning

Hinnsvepning är ett ”påfund” som ofta dyker upp i min kliniska vardag på sjukhuset. Hinnsvepning verkar vara något mycket populärt.


Många av kvinnorna som jag träffar har varit hos sin barnmorska på MVC och säger att de blivit ”hinnsvepta”, ibland upp till 3–4 gånger under en kort period. Många beskriver jobbiga pinvärkar efteråt, men inte så mycket mer. Andra berättar att de faktiskt startat av detta.


Min fråga är ju då självklart om de hade gjort det ändå, även utan hinnsvepning? Eller om det faktiskt har någon bevislig effekt?


Jag har därför fördjupat mig lite ämnet. Är detta evidensbaserad vetenskap vi sysslar med eller mer ett tyckande? Vi får ju inte glömma att bara vi ”gör något” har en betydelse. Oavsett vad vi gör. Det är den psykologiska delen av vården.


Vad krävs för att man ska kunna genomföra en hinnsvepning?

Det engelska ordet är ”membrane sweep” eller ”membrane stripping”. Läser man i litteraturen så har denna metod använts av barnmorskor i långa tider och har ansetts vara ett enkelt sätt att försöka starta en förlossning.


För att man ska kunna genomföra en hinnsvepning så måste livmoderhalsen vara mogen. Detta med mognad är ju något vi inom förlossningsvården ofta tjatar om. Mogen livmodertapp innebär i korthet att livmoderhalsen blir mjukare, att har ändrar riktning och nu riktad ”framåt”. Den har också börjat öppna sig. Detta är det sättet kroppen förbereder sig på inför en spontan förlossningsstart.


För att kunna genomföra en hinnsvepning måste livmodermunnen (yttre och inre) var öppen åtminstone för ett finger. Annars så kommer man inte år fosterhinnorna, som ju ska ”svepas”. Kraven är också att detta ska vara en normal graviditet där fostret ligger med huvudet före, och fosterhinnorna ska vara intakta.


Viktigt är också att kvinnan vet vad vi gör och att hon godkänner detta. Vi har haft ett par fall på kliniken där kvinnan efteråt läst sin förlossningsjournal där det står att man ”hinnsvept” henne, något som hon inte varit medveten om. Flera av kvinnorna har blivit mycket upprörda över detta. Många tycker också att det är obehagligt och gör ont.


Vad är då en hinnsvepning, vilken effekt tror man att den har?

Undersökaren för in ett eller två fingrar in i livmoderhalsen till den inre modermunnen vid en vaginal undersökning och gör cirkelrörelser med sitt finger/fingrar för att försiktigt lossa fosterhinnorna från den nedre delen av livmoderns insida.


Vad man tror är att hinnsvepningen stimulerar frisättningen av en grupp av hormoner som kallas för prostaglandiner. Prostaglandiner har ett nära samband med starten av själva förlossningsarbetet. Det är vetenskapligt bevisat i många studier. Prostaglandiner bidrar till att mjuka upp livmoderhalsen och initierar möjligheten till ett regelbundet värkarbete senare.


Risker och fördelar?

Riskerna med hinnsvepning anses som små. Om fosterhinnorna är intakta så är exempelvis risken för infektion minimal. Det finns dock en liten risk att det börjar blöda, eftersom de finns små sköra blodkärl i och runt livmodertappen. Denna blödning är dock inte farlig.


Ytterligare en effekt är som sagt att det bara blir pinvärkar. Pinvärkarna gör ont, men de leder inte till förlossning. Den största risken är alltså att ingenting händer. Många kvinnor blir i det fallet mycket besvikna.


Vad säger forskningen?

Gör man en sökning bland aktuella databaser så får man runt 5 miljoner träffar! Det innebär att detta är ett ämne man skrivit mycket om, och att hinnsvepning är en utbredd och etablerad åtgärd inom obstetriken.


Dock är det så att vi behöver mer vetenskap och kunskap runt vad vi egentligen gör. Utländska sidor påpekar (liksom vår allmänna uppfattning i Sverige) att hinnsvepning minskar risken för induktion med läkemedel. Det påstås också att hinnsvepning ökar kvinnans chans att föda spontant vaginalt.


Bland nackdelarna nämns, förutom smärtan vid själva ingreppet, risken för blödning, att hinnorna brister och därmed infektionsrisk, samt oregelbundna och overksamma sammandragningar, pinvärkar, som kan störa kvinnan.


Cochran meta-analysis

Vid mina sökningar fann jag en så kallad metaanalys från Cochran Library (Cochran Library är den mest förtroendeingivande internationella databasen som jämför och fastställer forskningsresultat) och den analysen är faktiskt, glädjande nog, gjord så sent som 2020 och handlar om hinnsvepning (Membrane sweeping for induction of labour).


Analysen innehåller 44 randomiserade kontrollerade studier där totalt 6548 kvinnor är inkluderade. Hinnsvepning är gjord i försöksgruppen och resultatet jämförs med ingen hinnsvepning i kontrollgruppen.


Tyvärr är antalet kvinnor i de olika studierna mycket få, vilket innebär att resultatet blir mer osäkert. Många av studierna är också rejält gamla (de första är publicerade på 1970-talet).


Resultatet visar på en ökad förekomst av spontan förlossningsstart i försöksgruppen. Den visar dock ingen skillnad i förlossningssätt, det vill säga andelen utförda kejsarsnitt. Man såg heller ingen skillnader i utfallet för mor och barn.


Tyvärr visar denna Cochrananalys ett lågt bevisvärde.


Studierna var små, och det fanns en stor skillnad mellan de länder där studierna var gjorda. En del kom från Europa/USA och andra kom från tredje världen typ Afrika. Att jämföra dem är därför svårt då de är utförda på olika sätt, vilket i sin tur leder till ett lågt bevisvärde.



Ska vi fortsätta att hinnsvepa inom svensk obstetrik?

Vad innebär då detta för oss inom den obstetriska vården i Sverige? Vi kan konstatera att vi fortfarande inte vet om det vi gör är något bra eller inte.


I den svenska multicenterstudien som döptes till ”Swepis” jämförde man hur det var att gå över tiden en eller två veckor efter beräknad förlossningsdag. Där konstaterades att föda senast i vecka 41, dvs max en vecka över tiden, var säkrast för mor och barn.


Den studien har troligen bidragit extra till att hinnsvepning blivit ännu mer populärt i vårt land. Vi försöker att hjälpa kvinnorna, men allvarligt talet vet vi inte riktigt om vi gör dem en tjänst eller otjänst.


Min uppfattning är att vi borde göra är en stor randomiserad (lottad) studie där vi noga beräknar hur många kvinnor som ska inkluderas i de olika grupperna för att med säkerhet ge ett pålitligt svar och där vi också tittar på eventuella komplikationer.


Detta borde göras nu snart. Ännu så länge gör vi något vi inte riktigt vet om det är verksamt eller inte. Där vetenskaplig evidens saknas. Min åsikt är att detta känns tämligen ovetenskapligt.


Fortsättning följer.

Doktor Eva




Comments


bottom of page